att ta sitt skrivande till en högre nivå

Jag har alltid alltid varit bra på att skriva och haft en fantastisk fantasi. Ramlar ofta över mina små skrivböcker från lågstadiet och framåt och förundras över hur en sjuåring kan fantisera ihop så komplicerade sagor och berättelser. Dessutom har mina lärare också varit faschinerade över mitt skrivande och det är inte sällan som mina berättelser har blivit upplästa i klassrummet. 
 
Min första berättelse handlade om en liten pojke som skulle fylla år. Han stod i köket och tittade på när hans mamma bakade en tårta till honom. Det var den största och godaste tårtan i hela världen och pojken grämde sig så över att han var tvungen att vänta till morgondagen för att få provsmaka. Men under natten hände det som inte fick hända: tårtan försvann! Sen följde en ganska humoristisk resa när pojken gav sig ut på ett äventyr för att hitta sin födelsedagstårta. Jag kommer ihåg när min lågstadielärare läste upp den för klassen och alla skrattade på de rätta ställena och ställde de rätta följdfrågorna efteråt. 
 
Det var då jag insåg att jag kunde beröra människor med mitt skrivande. Att jag ville beröra med mitt skrivande. Därför fortsatte jag. I fyran skrev jag en fantastisk berättelse om en mus som blir utkastad ur sin familj och sen träffar ett teatersällskap. I femman skrev jag om en flicka som blev anklagad för häxeri och hennes flykt undan överheten. I sjuan skrev jag en fantasynovell om en tattarflicka som blir kidnappad av ett sagoväsen, och i åttan skrev jag en novella om en tragisk kärlekshistoria. 
 
Jag har alltid tänkt att jag vill bli författare, men det är inte förrän nu på senare tid som jag verkligen på allvar har börjat skriva på en högre nivå. Men det är ett stort steg. Jag kan inte skriva små berättelser på tio sidor i en skrivbok längre. Nu ska jag skriva mastodontarbeten på flera hundra sidor i ett Word-dokument. Jag vet inte om jag klarar det, om jag faktiskt kommer bli författare. Men oavsett vad så kommer jag ha så roligt på vägen, för skriva är det bästa jag vet. Och någon sa till mig en gång att det är resan som är målet. 
RSS 2.0