Det här inlägget har jag skrivit i mitt huvud så många gånger, men har liksom inte kommit till skott att låta orden vandra ner längs armarna, ut genom fingertopparna och ner på tagnentbordet. 

 

Bloggen har stått på paus i nästan två månader, likaså har mitt liv. Nicklas ramlade och bröt benet väldigt illa den 10:e mars, och sedan dess har i stort sett all min tid gått till att hjälpa och stötta honom, samt ta hand om allt hushållsarbete. Dessutom har jag känt att ett nytt skov med kroppssmärta och matthet har börjat skölja över mig igen. Förra skovet varade i ungefär ett halvår, sen fick jag lite vila och rekreation under vintern men nu är det alltså dags igen. Är det såhär mitt liv ska vara nu? På vintern pigg och frisk men låst hemma på grund av mörker och kyla - på sommaren ljust och vackert, me ha så ont i kroppen att till och med duscha gör ont, att vara så matt att det är jobbigt att lyfta en tekopp till munnen? Jag hoppas innerligt inte det. Men det känns mer och mer tröstlöst. 

 

Nu när Nicklas blir bättre och bättre, vår teaterförening blomstrar och våren kommer tillbaka (förutom det plöstliga inslaget av vinter som varat nu ett par dagar), så tänkte jag börja ägna lite mer till mig själv igen. Blogga bland annat! Det händer ju massor spännande som jag vill dela med mig av till er. Jag hoppas att jag orkar hålla igång bara. Att det inte blir värre. Igår var en hemsk dag, idag känns det bättre. Hoppas det fortsätter åt det här hållet!