Vi blev ihop i januari 2012, så lite mer än fyra år. Och gifta har vi varit i snart 9 månader! Vårt äktenskap har varat lika länge som en graviditet. Haha, sjukt egentligen. Det har gått så fort. 

 

Vi träffades i september 2009, när jag började i Teater Traska och vi hade kollationering inför Älskade Lovisa. Men det var inte förrän ungefär ett halvår senare som vi faktiskt lärde känna varandra och blev vänner. 

 

Oj, svår fråga. Ingen, eller båda två.  Vi klickade ganska rejält och blev snabbt bra vänner. Sen tog det ungefär ett och ett halvt år innan vi faktiskt fattade att vi egentligen älskade varandra. Och efter det ett halvår till av velande fram och tillbaka tills vi slutligen bestämde oss för att våga satsa på oss och vårt förhållande. 

 

O ja. Det har inte varit lätt. Negativa reaktioner från vissa i vår omgivning, jag fick många hatkommentarer och folk som kollade snett på mig för att jag blev ihop med en äldre man (jag var 17 när vi blev ihop och Nicklas 30). 

 

Tja, eftersom vi var vänner innan vi blev ihop har vi väl inte dejtat direkt. Men precis när vi hade blivit ihop var vi på bio tillsammans, och fikade. Det får väl kallas vår första dejt, och jag var så nervös... 

 

Det var en ganska lång process, men jag ska försöka fatta mig kort. Jag hade bestämt mig för att jag inte ville riskera vår vänskap, dessutom var jag så orolig för vad min familj och mina vänner skulle säga om oss. Så jag klargjorde för Nicklas att jag inte ville ha ett kärleksförhållande med honom. Nicklas i sin tur ville då inte fortsätta träffa mig, han sa att han gjorde det i ren självbevarelsedrift eftersom han inte skulle klara av att se mig med någon annan. Till saken hör att jag, i ett försök att komma över Nicklas hade börjat träffa en annan kille... Dock spelade vi teater tillsammans under den här perioden och var tvungna att träffas hela tiden i alla fall. På nyårsafton 2011 firade vi tillsammans i teatergänget. Nicklas tog mig åt sidan och frågade en sista gång hur jag ville göra, jag svarade att jag egentligen ville vara med honom men att jag inte skulle klara av det. Sen gick jag iväg för att träffa den andra killen för att spendera natten med honom. Men det kändes bara fel, och jag sa till honom att jag inte ville vara med honom mer. På nyårsdagen pratade jag och Nicklas igen, jag berättade att jag hade ändrat mig, och att jag hade gjort slut med den andra killen. Vi pratade från och till hela januari, tills han ställde den slutliga frågan den 21:e januari: "Är det du och jag nu, eller?" Varpå jag svarade: "Jag antar det." 

 

 

Det gjorde han, efter att jag tagit stort mod till mig och berättat att jag hade känslor för honom. Han sa då att han älskade mig och var beredd att göra vad som helst för att det skulle bli vi. 

 

Ja! Har gjort så sedan dagen efter min student. För närvarande i en trerummare högst uppe på ett berg i Kisa, med världsfin utsikt, stor balkong och morgonsol i sovrummet. 

 

Han är omtänksam, han säger ifrån när folk pratar skit eller slänger ur sig rasistiska påståenden, han är den mest osjälviska människa jag känner, han bjuder på sig själv, han lägger ner sin själ i sina hjärtefrågor, han skänker mer till välgörenhet än han spenderar på sig själv, han håller ordning på sin slarviga fru. För att nämna några saker. 

 

Ibland är han dålig på att berätta vad han verkligen känner, i alla fall måste han formulera sig i huvudet i hundra år innan han kan berätta och förklara. Det kan vara ganska frustrerande för mig som har känslorna utanpå kroppen och alltid häller mina känslor över honom. Han är världsbäst på att trösta och peppa och gosa och lyfta, men har svårt ibland att låta mig återgälda. 

 

Vi bråkar sällan, mest diskuterar om saker vi tycker olika om. Senaste dispyten handlade om våra olika åsikter om plastbantning...

 

Ligger skavfötters i soffan och tittar på skräptv (gärna Family Guy), fiser i kapp och skrattar åt våra internskämt som ingen annan fattar. Överlag skrattar vi mycket tillsammans. Åt skämt, roliga incidenter, minnen, tv-program eller andra fånigheter. Spexar och över teater, berättar om våra dagar, pratar skit om tråkiga och bråkiga passagerare eller låntagare, pratar om saker vi ska göra, saker vi har gjort. Ibland pratar vi om framtiden, om hur vi tror våra barn kommer bli, vart vi kommer bo, hur vårt liv kommer bli. 

 

Nicklas är bäst på att ge komplimanger, jag är sämst. Nicklas säger alltid att jag är vacker, duktig, snäll, bra på allt jag gör etc etc. Jag brukar få feeling ibland och krama honom hårt och säga att han är bäst, annars är det torftligt... Fast jag när nog bättre på att kela och gosa, säga jag älskar dig och sådär. 

 

 

 

Min favoritsak att göra i hela världen är att krypa tätt intill honom när han sover och snusa honom i nacken. Han hatar att bli snusad i nacken annars, så jag får passa på när han sover. Hihi. 

 

Puss på dig min fina älskling ♥